Möt Dr Jane Goodall: Banbrytande forskare och världsberömd naturvårdare

Photo: ​​© the Jane Goodall Institute/By Derek Bryceson

1944 förälskade sig tioåriga Jane Goodall i naturen. Hemma i träden och förkovrad i berättelserna om Jane och Tarzan började kvinnan som skulle fortsätta att krossa mänsklighetens långvariga föreställningar om djurriket drömma om sin framtid.

Hennes förhoppningar var gedigna men långt ifrån enkla. Hon ville åka till Afrika, leva med vilda djur och skriva böcker om dem. Detta var nästan åtta decennier sedan, världen befann sig i fullskaligt krig, och hennes vision var ett abrupt avsteg från den väg som samhället hade lagt ut för henne.

“Alla skrattade åt mig. Vi hade väldigt lite pengar, ingen gjorde såna där saker och jag var ju bara en tjej. “Dröm om något du faktiskt kan uppnå”, sa de. Men inte min mamma, ‘Om du vill göra något sånt måste du jobba mycket hårt, ta vara på alla möjligheter, och om du inte ger upp hittar du förhoppningsvis ett sätt’’, förklarade Dr. Jane Goodall, grundare av Jane Goodall Institute (JGI) och UN Messenger of Peace.

Jane gjorde mer än att bara hitta sin väg. Den världsberömda naturvårdaren banade helt nya vägar och förändrade vårt sätt att se på djur i grunden. Hon har ända från början inspirerat miljoner genom sina outtröttliga ansträngningar för att skydda vår planet och alla arter som kallar den hem.

Oavsett om det var tack vare ödet eller ren tur fick Jane sin första chans att förverkliga sin dröm när hon var 23 år gammal och träffade den kenyansk-brittiske paleoantropologen Dr Louis Leakey. Det var Louis som tre år senare skulle skicka Jane till nationalparken Gombe Stream i Tanzania för att studera vilda schimpanser. Janes brist på högskoleutbildning blev här hennes styrka; Louis var övertygad om att detta skulle göra det möjligt för henne att närma sig studien med ett öppet och opartiskt sinne.

Det var under de första månaderna som hon tillbringade med att spåra och observera schimpans populationen i parken som Jane skulle träffa en annan extremt inflytelserik man i hennes liv, som hon sedermera döpte till David Greybeard. När David, den första schimpansen som accepterade hennes närvaro i parken, tillverkade och använde verktyg för att fiska efter termiter började allt sakta förändras.

“Den tidiga kritiken [av mitt arbete] handlade om att jag gav schimpanser namn och pratade om deras personligheter, sinnen och känslor. Detta utmanade den reduktionistiska synen på djur som länge hade varit normen. Verktygsanvändningen – det var också något vetenskapen inte ville tro.”

Trots motståndet från det vetenskapliga samfundet och de utmaningar hon ställdes inför när hon delade med sig av sina resultat, gav Jane aldrig upp hoppet och stod fast vid vad hon visste var sant.

“Jag ville aldrig bli vetenskapsman (även om jag är väldigt glad att jag tog doktorsexamen). Jag visste att professorerna hade fel. Jag hade fått lära mig av min tid med min hund Rusty att vi människor inte var de enda varelserna på planeten med personlighet, sinne och känslor. Att vi är en del av – inte skilda från – resten av djurriket. Allt eftersom har nästan allt som en gång troddes göra oss unika visat sig vara fel.”

Hennes banbrytande observationer resulterade emellertid i att National Geographic gick in för att finansiera hennes arbete, och skickade samtidigt den holländska filmskaparen Hugo van Lawick för att föreviga arbetet på egen hand. Under de kommande åren fortsatte Jane med att doktorera vid Cambridge University och arbetade vidare med sin afrikanska dröm under de efterföljande två decennierna. Men världen förändrades och Jane funderade på hur hon skulle kunna påverka den så effektivt som möjligt.

1977 bildade hon JGI, en organisation skapad för att främja hennes uppdrag att stödja forskning, utbildning, bevarande av vilda djur, och främja informerade och medkännande åtgärder för att förbättra miljön för alla jordens levande varelser.

“Det var på en konferens 1986 som jag fick reda på hur skogar förstördes och att antalet schimpanser hastigt minskade. Jag insåg att många människor i Afrika var desperat fattiga och förstörde miljön för att överleva [dvs. hugga ner träd för att tjäna pengar på träkol, eller röja mark för att odla mat]. Detta fick mig att inse att jag måste lämna Gombe och göra vad jag kan för att hjälpa folk ur denna situation.”

Denna medvetenhet ledde till TACARE, JGI:s holistiska program för att förbättra livet för människor i fattigdom så att de kan börja delta i bevarandet av vår planet. År 1994 föddes Roots & Shoots, ett program med världsomspännande räckvidd som engagerar ungdomar i projekt som ämnar skydda och förbättra världen.

Under årens gång har Jane kommit att symbolisera vad det innebär att verkligen ägna sitt liv åt det du tror på, och hon fortsätter påminna oss om att vi alla kan göra skillnad.

“Var och en av oss har en inverkan varje dag. När du röstar, reser, äter och konsumerar. Vi måste alla tänka gemensamt innan vi köper en ny produkt: är det här föremålet hållbart producerat? Framställdes det med hänsyn till naturen, till människor?”

“Beauty Disrupted spelar en viktig roll i vågen av företag som verkligen har tänkt efter och tagit hänsyn till dessa frågor i sin kärnverksamhet. Jag blev så glad när jag lärde mig att deras tvålar och schampon är solida och plastfria, de är veganska och har inte testats på djur, och de är tillverkade med 100 % förnybar energi.”

Det var inte bara etoset bakom produkten, utan också kvaliteten som stack ut för Jane.

”När jag öppnade den återvunna FSC-certifierade kartongen blev jag genast hänförd av den delikata doften av blommor, som för ett ögonblick tog mig ut i naturen där jag är som lyckligast. Och slutligen var själva produkterna underbara att använda.”

“Pandemin lärde mig hur jag kunde nå miljontals fler människor via video, Zoom, Skype och så vidare – mycket fler människor än när jag reste 300 dagar om året.”

FN:s fredsbud fortsätter att ha en daglig inverkan på människor runt om i världen och i en tid när människor tappat hoppet påminner hon oss om att hoppet är en handling i sig.

“Jag ser på mänskligheten som vid mynningen av en mycket lång, väldigt mörk tunnel. Precis vid slutet lyser en liten stjärna – det är hopp. Det är ingen idé att sitta kvar vid mynningen av tunneln och hoppas på att stjärnan snart kommer till oss. Vi måste kavla upp ärmarna och klättra över, krypa under och arbeta oss runt alla hinder som finns mellan oss och stjärnan…”

Och att även det allra minsta steget mot stjärnan kan påverka.

“Glöm inte att varje dag du lever gör du skillnad, och du kan själv välja vilken sorts skillnad du gör. Om miljontals människor gör små etiska val varje dag kommer det att förändra världen.”